[Fred Hocker, forskningsledare för Vasamuseet:] – Om man inte lär sig så dör man. Och att lära mig är det mest underhållande jag kan göra med mitt liv.
[En kvinna tittar in i ett mikroskop. Hon ställer in mikroskopet via ratten på sidan.] – När man tittar i mikroskop så är det som att gå in i en helt annan värld när man verkligen får komma de här föremålen så nära som det bara går. [Texten ”Anna Silwerulv, forskningsassistent, Vasamuseet” visas.]
[Anna Lindgren, forskningssamordnare, SMTM:] – De allra flesta vill veta mer om saker och ting.
[Texten ”Uppdrag: Forskning” visas. Vi ser en utställningslokal med montrar där bl.a. gamla skelettdelar visas. Besökare vimlar förbi. En gummiklädd hand pekar på ett tygstycke som syns genom ett förstoringsglas.] Statens maritima och transporthistoriska museer har som uppdrag att verka för ökad kunskap grundade på forskning. [En man drar fram ett omfångsrikt verk om Svenska flottans historia ur en bokhylla och bläddrar igenom boken.] Forskningen spänner från djupdykningar i arkiven till dykningar på skeppsvrak. [Undervattensbilder av en dykare med en ficklampa som undersöker ett vrak. En medalj med orangefärgat band ligger ovanpå några ark med foton och en hand pekar på ett svartvitt foto där en man bär samma typ av medalj. En man i gammaldags kläder äter med träslev ur en träskål. Olika utställningsmontrar visas. Gummiklädda händer pusslar ihop olika tygbitar. En man sitter vid ett skrivbord med tidningslöpsedlar i bakgrunden. Dykare befinner sig ute på en dykbåt och en av dykarna går ner i vattnet.] Forskningen görs tillsammans med universitet och andra aktörer och ligger till grund för museernas utställningar och bidrar till ständigt ny kunskap. I den här filmen ska vi berätta om en del av den här forskningen. Och vi börjar på havets botten.
[Texten ”Forskningen på Marinmuseum” visas. I bakgrunden syns skummande vatten.] På botten av Östersjön ligger på flera ställen trävrak som medvetet har sänkts. [Undervattensbilder. Texten ”Projekt: Den glömda flottan” visas.] Något som uppmärksammats av marinarkeologer på Statens maritima och transporthistoriska museer. [Texten ”Vrak nummer 4, brofundament i Stockholm” visas. En dykare rör sig längs vrakdelar. Texten ”Oidentifierat örlogsskepp utanför Karlskrona” visas.] Det handlar om uttjänta örlogsskepp från 1500-talet fram till mitten av 1800-talet som sänkts för att skapa hinder för fiendens fartyg. [Texten ”Prins Carl, vrak utanför Marinmuseums undervattenstunnel” visas.] Eller som byggnadsgrund för till exempel kajer och broar. Den glömda flottan är ett forskningsprojekt som påbörjats på Marinmuseum i Karlskrona en stad där detta kulturarv är högst påtagligt. Det finns drygt 60 kända fartyg som sänkts i Karlskrona och dess närhet. I Östersjön handlar det om hundratals. [En man sitter vid en datorskärm.] Trots det vet man väldigt lite om skeppen.
[Andreas Linderoth, forskningssamordnare, SMTM:] – Det är svårt att komma åt de här fartygen. Man måste under ytan, man måste antingen dyka ner till dem eller på något sätt komma nära dem. [En hand bläddrar genom en äldre bok. Andreas sitter och arbetar vid datorn.] Forskningen kommer utöver det marinarkeologiska materialet att rymma historia och etnologi för att svara på frågor om allt från skeppsbyggnadskonst till livet ombord på ett örlogsfartyg. [Närbilder av bokryggar i en hylla. Undervattensbilder av en dykare med ficklampa.]
[Jim Hansson, marinarkeolog, SMTM:] – Den större delen av seglande flottan är byggda i trä. Den finns faktiskt kvar på ett eller annat sätt, och det är en häftig tanke.
[Vy visas mot Vasamuseet på Djurgården, följt av en interiörbild från museet där skeppet står inne på museet. Texten ”Forskningen på Vasamuseet” visas. I bakgrunden syns en modell av hur Vasa såg ut med hissade segel och målade detaljer. Besökare vimlar förbi med suddiga konturer. Vi ser en utställningslokal med montrar där bl.a. gamla skelettdelar visas. En hand håller upp en tumstock mot det mörka träet. En man tittar på sin datorskärm.] Från havsbotten till skeppet Vasa och Vasamuseet. Här pågår flera större och mindre forskningsprojekt. Från DNA-forskning på skeletten till Stötta Vasa där externa forskare hjälper oss med en ny stödstruktur till skeppet. [En kvinna ser ut att borra fast en träkloss på skrovets insida och får sällskap av ytterligare en kvinna som har med annan utrustning. Därefter kommer vi in i ett laboratorium där undersökningar pågår.] Vi samarbetar också med Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet om hur skeppet ska kunna bevaras långsiktigt.
[En man i uniform tittar på flera olika skärmbilder. Texten ”Projekt: Finding the Vasa Cannon” visas.] Tre stora projekt tar upp mycket av forskarnas tid. "Finding the Vasa Cannon." Ett internationellt samarbete för att hitta Vasas försvunna kanoner genom fältarbete och sökande i arkiv. [På en av skärmarna visas en radarsökning.] Endast tre av 64 kanoner fanns kvar när skeppet bärgades 1961. [Äldre färgbilder av hur en kanon bärgades.] [Texten ”Projekt: Kajutan” visas. I bakgrunden syns ett invändigt utrymme, i mörkt trä, varav vissa partier är ljusare.] Projektet Kajutan som undersöker hur de höga officerarnas utrymme såg ut och användes under sin prakts dagar. [Olika tygbitar ligger utbredda över en vit yta. Texten ”Projekt: Klädsel och skor” visas.] Och så projektet Klädsel och skor där vi tittar närmare på något som knappt utforskats tidigare. [En kvinna håller upp ett stort förstoringsglas för att titta närmare på tygbitarna.] Kläderna som tillhörde besättningen på Vasa.
[Fred Hocker, forskningsledare, Vasamuseet:] – Det finns ett stort intresse för vårt textilprojekt, klädprojektet för att vi har en unik samling som kan svara på frågor som många i norra Europa har och inte kan få svar på annars. [En kvinna tittar in i ett mikroskop där det ligger en bit tyg.] Kläderna kan berätta vitt skilda saker om livet på 1600-talet. Med analyser av kläderna kan forskarna ta reda på vilket material kläderna hade, var de kom ifrån och till och med vilken typ av får som ullen kom ifrån. [Ett virrvarr av kraftiga hår syns. Texten ”Ull sett genom mikroskop” visas.]
[Anna Silwerulv, forskningsassistent, Vasamuseet:] – Samlingen är unik eftersom det är kläder från vanligt folk, så det är inte adel vilket gör att den typen av föremål inte finns i andra samlingar. [Tygbitarna ligger utplacerade på en vit yta, därefter syns en mindre bit tyg på mikroskopplattan.9 Kläderna är det närmaste vi har på kroppen. Både då och nu. Det är ett sätt att komma människan väldigt nära.
[En kraftig brun kapuschongförsedd jacka eller rock hänger på en galge.] Kläder och föremål från ett helt annat århundrade undersöks just nu på Sjöhistoriska museet. [Texten ”Forskningen på Sjöhistoriska museet” visas. I bakgrunden syns ett svenskt ”främlingspass”.] I forskningsprojektet Flyktens materialitet utforskar vi vilka föremål som båtflyktingar från Baltikum tog med sig ombord då de flydde över Östersjön 1944 i slutet av andra världskriget [Texten ”Projekt: Flyktens materialitet” visas. Här ser vi först en symaskin och därefter någon form av formulär inlämnade till föreståndaren för flyktinglägret i Hudiksvall med fler exempel på medtagna föremål: sextant och strykjärn. Ett äldre svartvitt foto visas: ”Ombord på flyktingbåten Triina” där man ser en stor båt med däcket fullt av människor. Detta följs av ett annat svartvitt foto: ”Tillfällig landstigning i Finland”.]
[Mirja Arnshav, doktorand, Stockholms universitet, forskningssamordnare, SMTM:] – Idag så tror jag att ganska många nästan har glömt bort att det här har hänt. Det är klart att det är många som lever i Sverige idag som har det här i sin familjehistoria. Men man kanske inte riktigt tänker eller märker det till dagligdags. [Hon bläddrar mellan olika blad med bilder och sitter därefter vid sin dator.] Projektet grundar sig i forskning som utförs vid Stockholms universitet och tar avstamp i några av de fartygslämningar efter flykten som finns kvar längs Sveriges kust. [Fören av ett båtvrak ligger på en stenig strand. Omgiven av träd ligger en annan uttjänt båt.]
[Mirja Arnshav, doktorand, Stockholms universitet, forskningssamordnare, SMTM:] – Flykt över hav, det är någonting som återkommer i historien. Det är aktuellt nu med anledning av Medelhavet och så. Och det väcker ofta stor uppmärksamhet. [Filmmaterial från ”Ombord på flyktingbåten Triina med överfyllda båtdäck.] Det är också ett av de allra farligaste sätten att fly på. Jag tänker att det kan vara bra med historiska perspektiv på den här händelsen och veta vad som hände här på Sveriges ostkust för inte jättelänge sen.
[Texten ”Forskningen på järnvägsmuseet” visas, därefter texten ”Projekt: Järnvägens gröna kulturarv”. Vi befinner oss på Stockholms central och ser tåg komma och gå. Anna Lindgren, forskningssamordnare, SMTM:] – Det var långt ifrån bara det vi ser idag med metall, asfalt och betong från allra första början. Då var det många gröna ytor i anslutning till järnvägsmiljöerna. Odlingsmark till de anställda och en plats att pusta ut mellan tågbyten. [Ett gammalt svartvitt foto som visar pallkragar och odlingar. Texten ”SJ:s växtdepå, Östersund” visas.] Ytorna kring järnvägen har inte alltid sett ut som de gör idag, det visar forskning som Järnvägsmuseet gör tillsammans med Trafikverket och Göteborgs universitet. [Ett foto i färg med texten ”Järnvägsparken, Eksjö” visas, därefter en svartvit bild av Sösdala station med en järnvägsanställd och hans fru och fyra barn, och ett foto i färg av Eskilstuna centralstation.] I forskningsprojektet Järnvägens gröna kulturarv gräver forskare i arkiven efter de planteringar och odlingar som under 1800-talet uppfördes längs järnvägen. [En ritning över Alingsås stationsträdgård visas, följt av en ritning av Hallsbergs stationsträdgård.] Ytor som idag ofta ersatts med asfalt och parkeringsplatser. Forskningen i dåtiden kan vara till hjälp i framtida stadsplanering.
[Anna Lindgren, forskningssamordnare, SMTM:] – Den här typen av forskning skulle också kunna vara underlag för kommande underhållsinsatser och nya projekt när det gäller hur man kan gestalta framtidens miljöer och hur de ska kunna utformas. [Ett foto visas med texten ”Hennan station, återskapad vid Järnvägsmuseet” där vi ser ett gult stationshus med detaljer i rött, omgivet av grönskande rabatter med färggranna blommor.]
[Skummande vatten visas. En dykare går i vattnet från ett större fartyg. Texten ”Men varför gör vi allt det här?” visas.]
[Leif Grundberg, överintendent, SMTM:] – Som en av de största museiinstitutionerna i Sverige så är det en självklarhet för oss att ha stort fokus på kunskap och forskning.
[Fred Hocker, forskningsledare för Vasamuseet:] – Forskning är en väldigt viktig del av en integrerad helhet i att vara ett museum.
[Mirja Arnshav, doktorand, Stockholms universitet, forskningssamordnare, SMTM:] – För museerna är forskning viktigt för att det har med vår trovärdighet att göra.
[Andreas Linderoth, forskningssamordnare, SMTM:] – För museerna är det egentligen grunden för hela verksamheten att ha en gedigen och kvalitetssäkrad kunskap att bygga verksamheten på. Och vi behöver ny kunskap, vi behöver nya perspektiv på den kunskap vi tror oss ha. Så forskning bidrar med många nya influenser som är viktiga.
[Det bläddras i en pärm med många post-it-lappar och därefter ett äldre bokverk. Utställningsmonter med en kropp insvept i tyg. En modell av en kvinna med hätta syns framför en monter. Därefter befinner vi oss utanför Båthall 2, Vrak – Museum of Wrecks]. Forskning är museernas livsnerv och ligger till grund för utställningar som Resenärerna på Sjöhistoriska museet Kvinnorna på Vasamuseet och det kommande museet Vrak, Museum of Wrecks. Men forskningen hade varit omöjlig utan samarbeten. [En kanon sticker fram genom en öppning på museet. Skeppet Vasa står inne i utställningslokalen medan besökarna vimlar förbi, lite suddiga i konturerna. En stor modell av skeppet med seglen hissade visas.] Centrum för maritima studier, eller CEMAS är ett exempel på ett sådant med fokus på maritim historia, etnologi, och arkeologi. [Filmklipp med bilder från flyktingbåten från Estland.]
[Karl-Olof Hammarkvist, styrelseordförande CEMAS:] – CEMAS är viktigt därför att forskarna på universitetet får tillgång till museerna och deras personal. Och museerna får tillgång till forskarna, så jag ser det som en win-win-situation. [Händer skriver på ett tangentbord, två datorskärmar syns i bild. Händer bläddrar i en pärm med många post-it-lappar.] Bägge parter har stor nytta av att det här pågår.
[Leif Grundberg, överintendent, SMTM:] – Vår ambition är nu att förstärka våra forskningssamarbeten såväl inom humaniora som naturvetenskap och andra vetenskapliga discipliner. [En kvinna tittar på de utlagda tygbitarna genom ett stort förstoringsglas.] Genom ny och relevant kunskap så kan vi på ett väldigt aktivt sätt också bidra till att vidga människors världsbild. [Kameran rör sig över havet mot en fyr en bit bort. Tåg kör förbi en perrong. Mikroskopet ställs in med ett vred på sidan. Skeppet Vasa står inuti utställningslokalen. Mikroskopbilden av ull visas, följt av ett skelettliknande båtskrov med träd i bakgrunden och äldre filmmaterial från ute till havs.]